Det finns ingen exakt början.

Född i Innsbruck, uppväxt i västra delen av Tyrolen på 60-talet. Mitt bland bergen!

Min pappa fick ett uppdrag som förman vid ett jättelikt dammbygge i Zillertal och så flyttade vi, mamma, min bror och jag med till den ”stora världsbyn” Mayrhofen.

När jag var 11 ville jag bli författare, och i tolvårsåldern arkeolog. Vid 14 skickade som tur var mina föräldrar mig till ett yrkesgymnasium för turism i Innsbruck. Jag blev utbildat kock och mer inom turistnäringen. Min första riktiga frihet började vid 17: under veckorna bodde jag i egen lägenhet och på helgerna åkte jag hem till tryggheten. Redan då präglades jag å ena sidan av en längtan efter den stora vida världen. Jag liftade runt i den närmare omgivningen och tågluffade genom Europa. Å andra sidan mitt stora intresse för mat och matlagning, som jag ”alltid” älskat.

Och så en vanlig dag i skolan uppslukades jag av en ögonöppnare: ”Drömtydning” av Sigmund Freud. Jag var helt fascinerad och från den dagen ville jag läsa psykologi och tyska.

Det skulle emellertid bli så att längtan ut i världen vann i början. Den trångsynthet, normer och traditioner som präglade kyrkan, familjer, byar och Österrike var nästan omöjliga för mig att stå ut med.

Så kom det sig att ”ödet” räddade mig och efter studentexamen åkte jag till Sverige. En annan kultur, ett annat språk, en annan kvinnosyn, allt var annorlunda. Jag blev vuxen. Jag tog farväl av Tyrolen och trodde jag hade hittad mitt nya hemland. Jag pluggade psykologi ett tag. Jag sökte efter meningen med livet, lite här och lite där. Men inget kändes på riktig. Tills jag mötte fadern till mina barn. Han ”visste” att jag var kvinnan i hans liv, mamman till hans barn. Tack och lov. För utan hans kärlek skulle vi för länge sen gått skilda vägar. En son och två döttrar. Ett hus utanför byn, vid skogens rand, nära ån, där bor vi. Där var och är jag mamma, fru, kockerska, odlare, husmästare, back-up för min man, översättare, författare, hade egen cateringfirma och fullt upp att göra. ”Att göra” är viktig för mig, då glömmer jag bort att tänka. Kan vara i nuet.

Men när barnen blev större kom längtan, denna längtan efter ”något” tillbaka. Min dödsångest, som varit min följeslagare sen barnsben, kom och gick. Mitt huvud försökte tänka ut hur jag skulle hantera det, men det hjälpte alltid bara tillfälligt. Vad saknades? Då kom min ena dotter till ”hjälp”. Hon blev sjuk, så sjuk att jag själv trodde att jag skulle ”dö”. Allt fick kastas över bord, djupt ner i mörkret och börja om. Om och om igen hjälptes jag av ”slumpen”. En sådan ”slump” var en glödvandring där var och en skrev ner sin vision. Jag förstod inte själv vad jag skrivit men där fanns ordet ”själ”. Och det visade sig att det var det jag saknade. Den fjärde biten. Inte bara kropp, psyke och intellekt utan också själen ville bli hörd. Inte genom tom religion, med krav på ritualer för ritualers skull och med präster som visar ”det rätta sättet”. Nej, det var längtan efter den fjärde kraften, det osynliga, oförklarliga, själen som ropade.

På en skola för enbart kvinnor i Schweiz kunde min längtan stillas.

Ett tryggt ställe, som under de senaste åtta åren gett mig tillbaka mycket av sådant jag glömt om mig själv. Och jag fick med mig mängder av metoder och verktyg att för att under resten av mitt liv kunna fortsätta att upptäcka mig själv. För det arbetet slutar aldrig.

Steg för steg gick jag vidare med många aha-upplevelser, mycket praktisk tillämpning och med varierande framgång. Men fortfarande med en känsla att något saknades. 
Igen gav mig en ängel ”en uppgift”, en utmaning, för att äntligen kunna ”fatta grejen” – bröstcancer. Fattar jag inte nu fattar jag nog aldrig. Denna chans får jag bara en gång, tänkte jag.

Och här står jag nu.

Jag sitter här vid datorn, och skriver ner mitt liv och tänker att: ”ja, nu har jag fattad”. 
All den livserfarenhet och arbetserfarenhet, som jag har. Och sen ”mig själv”, mina alldeles personliga Sabine-gåvor, som jag vill använda, ge vidare, dela med andra, berätta om, göra med och njuta av. För resten av mitt liv ska vara lika fullt av liv som det varit fram till nu. Vad som än kommer till mig så skall jag möta och ta mig an det. Så gott jag kan. Också när det krävs tålamod, eller när jag har svårt att släppa taget (en av mina största utmaningar). Också när det gör riktigt ont och jag gråter, skall jag lyssna till mig själv. Lyssna på min själ när den skriker rakt ut: ”tänk inte så mycket, bara gör, med all dina gåvor så som är du”.

Jag, ett av miljarder väsen, i detta hus, i denna skog, i detta land, på denna jord, i detta universum, i denna evighet. Ju närmare jag kommer min ”kärna”, desto närmare kommer jag det stora hela och känner mig förbunden med allt.